1593-1652 French Georges de La Tour Galleries His early work shows influences from Caravaggio, probably via his Dutch followers, and the genre scenes of cheats??as in The Fortune Teller ??and fighting beggars clearly derive from the Dutch Caravaggisti, and probably also his fellow-Lorrainer, Jacques Bellange. These are believed to date from relatively early in his career. La Tour is best known for the nocturnal light effects which he developed much further than his artistic predecessors had done, and transferred their use in the genre subjects in the paintings of the Dutch Caravaggisti to religious painting in his. Unlike Caravaggio his religious paintings lack dramatic effects. He painted these in a second phase of his style, perhaps beginning in the 1640s, using chiaroscuro, careful geometrical compositions, and very simplified painting of forms. His work moves during his career towards greater simplicity and stillness ?? taking from Caravaggio very different qualities than Jusepe de Ribera and his Tenebrist followers did. He often painted several variations on the same subjects, and his surviving output is relatively small. His son Etienne was his pupil, and distinguishing between their work in versions of La Tour's compositions is difficult. The version of the Education of the Virgin, in the Frick Collection in New York is an example, as the Museum itself admits. Another group of paintings (example left), of great skill but claimed to be different in style to those of de La Tour, have been attributed to an unknown "Hurdy-gurdy Master". All show older male figures (one group in Malibu includes a female), mostly solitary, either beggars or saints. After his death in 1652, La Tour's work was largely forgotten until rediscovered by Hermann Voss, a German scholar, in 1915. In 1935 an exhibition in Paris began the revival in interest among a wider public. In the twentieth century a number of his works were identified once more, and forgers tried to help meet the new demand; many aspects of his œuvre remain controversial among art historians.  Related Paintings of Georges de La Tour :. | Brawl, Getty Museum | The apostle Thomas | Nativity, Louvre | Hurdy-Gurdy Player (mk08) | Schlagerei der Musikanten, |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Jacques Blanchard
(1600 - 1638), also known as Jacques Blanchart, was a French baroque painter who was born in Paris. He was raised and taught by his uncle, the painter Nicolas Bollery (ca. 1560-1630). Jacques's brother and son, Jean-Baptiste Blanchard (after 1602-1665) and Gabriel Blanchard (1630-1704), respectively were also painters. Jacques spent the years from 1624 to 1628 studying in Bologna and Venice. After briefly working in Turin at the court of the Charles Emmanuel I, Duke of Savoy (ca. 1628) he returned to France and set himself up in Paris in 1629. Jacques Blanchard is best known for his small religious and mythological paintings. He died in Paris in 1638. This painter should not be confused with the French sculptor of the same name who lived from 1634 to 1689. Nothing seems to be known of his work before he left for Rome at the age of twenty-four. After two years he moved to Venice, where he remained for two more years. It was there that his style was formed. He then went to Turin, where he worked for the Dukes of Savoy, before returning to France 1628. It is from the brief but productive period after his return that all his dated works survive. They show him to stand quite apart from his contemporaries, not only in his painting style but also in his choice of sensual subject-matter, for example the Bacchanal at Nancy. The chief influences were the sixteenth century painters, especially Titian and Tintoretto with their rich, warm colours, and Veronese, whose blond and silvery colour and limpid light he used most effectively in his small religious and mythological subjects. The several versions of Charity, depicted as a young woman with two or three children, are excellent examples of his tenderness of colour handling, and of a softness of sentiment nearer to the 18th than to the 17th century.
Janssens van Ceulen
Cornelis Janssens van Ceulen (also Cornelius Jonson van Ceulen, Cornelius Johnson, Cornelis Jansz. van Ceulen and many other variants) (bapt. October 14, 1593, London - bur. August 5, 1661, Utrecht) was an English painter of portraits of Dutch or Flemish parentage. He has been described as "one of the most gifted and prolific portrait painters practising in England during the 1620s and 1630s".